Ytbehandlingsmetoder av ullfiber

Jun 10, 2026

Lämna ett meddelande

Ytbehandlingsteknik för ull använder fysiska, kemiska och biologiska metoder för att behandla ull för att minska tovningen. "Tilningskrympningen av ullfibrer minskade efter behandling." För närvarande finns det många ytbehandlingstekniker för ullfibrer, var och en med sina egna fördelar och nackdelar.

 

Bioteknik: För närvarande är den huvudsakliga biotekniken för behandling av ullfibrer enzymbehandling. Enzymer gynnas av textilindustrin på grund av deras specificitet och höga effektivitet. Enzymbehandling av ullfibrer är dock fortfarande i ett tidigt skede och effekterna av enzympreparat är inte helt tillfredsställande. Att odla bio-enzymprodukter med betydande effekter, god miljöanpassning och stabil sammansättning för specifika behandlingar har blivit en brådskande prioritet. Zhu Huajun et al. studerade effekterna av diklorisocyanurat-, proteas- och MTG-enzymbehandling på styrkan, alkalilösligheten och friktionskoefficienten hos ullfibrer. Resultaten visade att de två första reagensen skadade ullfibrerna, vilket orsakade en minskning av fiberbrottstyrkan, en minskning av ytfriktionskoefficienten och en ökning av alkalilösligheten. Efter behandling visade fibrerna en liten återhämtning i styrka efter MTG-enzymbearbetning. Reparationseffekten på det obehandlade provet var dock svag. Med ökande MTG-enzymdosering och behandlingstid förstärks enzymets förstärkande effekt på fiberytan... Den lilla skillnaden i ytfinish förstärks initialt och försvagas sedan.

 

Fysikaliska metoder: Fysiska metoder för bearbetning av ullfibrer inkluderar plasmabehandling och ullsträcknings- och raffineringstekniker. Plasma är ett joniserat gasformigt ämne som består av positiva och negativa joner som genereras från atomer och atomgrupper som har förlorat en del elektroner. När energetiska partiklar i plasma påverkar materialytan förloras energin och materialytan modifieras. Energiutbytet mellan plasma och material sker främst genom strålning och partikelkollisioner. Plasmateknik med låg-temperatur är en bearbetningsmetod som endast använder plasma som exciter och fiber som föremål för behandling. Inga avfallsprodukter lämnas kvar i denna process; reaktionen sker endast på fiberytan, vilket inte bara påverkar fiberns inneboende egenskaper utan ger också nya egenskaper till fiberytan. Energin som frigörs under reaktionsprocessen är enorm, vilket gör det möjligt att uppnå mål som traditionella kemiska metoder inte kan uppnå vid lägre temperaturer. Denna metod har dock också vissa nackdelar: den kräver många faktorer för att ställa in de experimentella reaktionsbetingelserna, är starkt beroende av processutrustningen, reaktionsprocessen är relativt komplex och vissa tekniska aspekter av processutrustningen är... Frågorna kräver fortfarande ytterligare justering och förbättring, och kan inte industrialiseras; därför förblir den bara på laboratoriestadiet. Efter plasmabehandling förbättras vätbarheten, brottstyrkan och färgutbytet hos ulltyger.

 

Ullsträcknings- och raffineringsteknik
Ullsträcknings- och förädlingsteknik är en teknik som är ofarlig för människor och natur. Processen kan enkelt sammanfattas enligt följande: kemiska reagenser används för att bryta specifika kemiska målbindningar i fibern; den kemiskt förbehandlade produkten sträcks med fysikaliska metoder för att räta ut molekylkedjorna och fixeras sedan permanent med en våtvärmemetod. För närvarande finns det tre töjnings- och raffineringsmetoder för ullfibrer: tvinnad kort-spacing grip stretching (grip stretching), falsk-twisted large-spacing grip stretching (twisted stretching) och sann-twisted short-spacing spacing stretching (sammansatt sträckning). Efter behandling förstörs fiberns ytskalstruktur, vilket gör fibern mjukare; längden och styrkan förbättras jämfört med vanliga ullfibrer, och fiberstyvheten minskar jämfört med vanlig ull, vilket gör den lämplig för att utveckla lätta tyger med högt antal-tal. På 1980-talet började Commonwealth Industrial Science Research Institute of Australia undersöka möjligheten till ullraffinering, banbrytande... Den här tekniken var banbrytande på området. Forskare över hela världen har sedan dess genomfört-långsiktiga och-djupgående studier inom detta område. Även om sträckt och raffinerad ull har egenskaper som inte finns i vanlig ull kvarstår flera produktionsutmaningar: stor längdspridning, ett litet basantal av huvudfibrer och vissa ullfibrer uppvisar snabb färgning efter sträckning, vilket leder till färgningsbatchvariationer och färgskillnader mellan ullklumparnas inre och yttre skikt. För närvarande finns det begränsad litteratur relaterad till sträcknings- och raffineringsprocessen.

 

Kemiska metoder Kemiska metoder för efterbehandling av ullfibrer inkluderar modifiering av nanomaterial, kemisk nedbrytning och polymeravsättning.

Modifiering av nanomaterial När partikelstorleken på det ursprungliga materialet bearbetas till en viss storleksordning (nanoskala), förändras ytans atomstruktur och kristallmorfologi, vilket resulterar i unika effekter som skiljer sig från makroskopiskt material: yteffekter, effekter av liten storlek, etc. När antalet atomer på partikelytan ökar, ökar ytenergin starkare ytaktivitet och producerar kemisk ytaktivitet. Detta beror på att det inte finns några atomer att binda med det, vilket leder till ett exciterat tillstånd. Denna atomära aktivitet på ytan kan både orsaka förändringar i nanopartiklars ytstruktur och... Den kan orsaka förändringar i ytelektronspinkonformation och elektronenergispektrum. Den specifika ytarean och yteffekterna som genereras av nanomaterial kan ge dem betydande kemisk aktivitet och ytadsorption. I nanomaterialmodifieringsprocessen är nanopartiklar likformigt fördelade i ett lösningsmedel och reagerar med några fria grupper på skalstrukturen på ullfiberytan, vilket gör att nanopartiklarna ihållande ackumuleras på ullen.

 

Zhu Yue et al. undersökte effekten av silver-nano-SiO2 på de tribologiska egenskaperna hos ultrafin ull, som bildar ett hållbart antimikrobiellt nanolager på ytan av ullfibrer. Svepelektronmikroskopi visade att den ultrafina ullen hade en viss tjocklek av det antibakteriella lagret och fiberytan blev slät. Testning av enkelfiberstyrkan och tribologiska egenskaper före och efter den experimentella behandlingen gav följande resultat: fiberytan var enhetlig efter behandling; dess frakturmotstånd förbättrades; de tribologiska egenskaperna hos testproverna förbättrades avsevärt, vilket minskade pilling och tovningsfenomen och försvagade filtningsegenskaperna hos ullfibrer. Vissa problem fanns dock i experimentet: nanopartiklarna som användes var oregelbundna i morfologin, och inkorporeringen av nanopartiklar orsakade en ökning av fiberns omvända friktionskoefficient. Uppmärksamhet bör ägnas åt mängden nanopartiklar bundna till fibrer.

 

Kemisk nedbrytningsteknik: Under ullbearbetning med oxidanter (väteperoxid, manganoxid, natriumdiklorisocyanurat, etc.), bryts specifika typer av målkemiska bindningar i keratiniserade celler, vilket ökar antalet laddade grupper eller lösliga molekyler i keratinskiktet; hydrofilicitet ökar, vilket mjukar upp fjällen, vilket leder till en minskning av skillnaden i friktionskoefficienter mellan ko- och anti-ko ... Väteperoxid, kaliumpermanganat och natriumdiklorisocyanurat användes för att behandla muterade kashmirfibrer. Förändringarna i draghållfasthet, friktionsegenskaper och ytmorfologi hos fyra behandlade textilfiberprover testades för att analysera interferensen av olika oxidanter på skalstrukturen och funktionen hos muterade kashmirfibrer. Väteperoxid visade en relativt mild effekt, med en draghållfasthetsförlust på mindre än 5 %. Kaliumpermanganat- och natriumdiklorisocyanuratbehandlingar gav liknande resultat, med betydande effekter, vilket minskade draghållfastheten med cirka 15 %.

 

Polymeravsättningsmetod
Polymerisation Polymeravsättning är en metod för att minska friktionen genom att avsätta polymerer på fiberskalskikt. Dess anti-filtkrympningsprincip involverar huvudsakligen tre mekanismer: Efter tillsats av en liten mängd polymer sker tvärbindning mellan fiberskalstrukturerna, vilket gör att de fäster och förhindrar relativ fiberförskjutning; Efter tillsats av en lämplig mängd behandlingsmaterial bildas en tunn film på fiberytan, som täcker eller helt inkapslar fjällen; Efter tillsats av en överdriven mängd behandlingsmaterial isolerar polymeren som inkapslar fibrerna dem fullständigt. Men i själva bearbetningen är de flesta reagenser eller produkter som används lösningsmedel som är skadliga för miljön eller ekologin, vilket påverkar möjligheterna till användning. Zhou Wu tog upp problemen med tovning och pilling i kashmir och ullprodukter genom att använda två metoder: kemisk ympning med metakrylamid och behandling med M-501 polyuretan för ytmodifiering av kashmir. Genom att analysera effekterna av dessa två ytmodifieringsmetoder på kashmirfiberegenskaper undersökte experimentet graden av interferens mellan de två polymeravsättningsmetoderna och de funktionella egenskaperna hos kashmirtyger. Det experimentella målet var att bestämma prestationsindikatorerna för kashmir- och ullfibrer som erhållits vid olika masskoncentrationer.


Utvecklingstrender för Ytbehandlingsteknik för ullfiber

För närvarande, fiber ytmodifiering behandling... De flesta metoder involverar kemisk behandling. Denna behandling skadar emellertid fibermatrisen, slösar betydande resurser under produktionen och orsakar betydande miljöföroreningar. Därför har effektiv och miljövänlig fiberytbehandling blivit en aktuell forskningshotspot. Aktuell inhemsk forskning står inför följande huvudproblem: ① Valet av reagenser för fiberytmodifiering är fortfarande under utforskning; effekterna av reagens som används i samma experimentella typer har inte jämförts för att välja de mest lämpliga reagensen. ② Till skillnad från makroskopisk forskning påverkar inställningen av faktorer och nivåer i mikroskopiska experiment direkt förändringar i fiberskalstrukturen och kan till och med skada dermis, vilket orsakar instabilitet i fiberfriktionsegenskaper. Därför behövs mer exakta experimentscheman. I den framtida utvecklingen av ullfiberytbehandlingsteknik, när en enda teknik inte kan uppfylla kraven, bör forskare kombinera olika ullfiberbehandlingsteknologier. Detta kan både kompensera för bristerna i varje behandlingsteknik och upptäcka nya egenskaper hos ullfibrer. Med vetenskapens och teknikens framsteg kommer den snabba utvecklingen av mikroskopiska teknologier att ge nya genombrott för fiberytbehandlingsteknik.

Skicka förfrågan